Finns ”röda zonen-hundar”?

Nyligen kom den här kommentaren in på min facebooksida i samband med ett blogginlägg om min bok ”Lyckas med klickerträning”: ”Undrar hur Anders skulle hantera en röda zoonen-hund …med köttbullar och  klickerträning?”  Frågan inspirerade mig till ett längre svar. Tack, Linnea Malmgren för att du tog upp detta.

”The red zone” är inte ett vetenskapligt begrepp. Det var den amerikanske programledaren Cesar Millan som började använda uttrycket för hundar som var hårt stressade och mycket aggressiva, eller till och med farliga. Inom hundvärlden finns det termer som blir populära i perioder. En annan term som används är att en hund är ”reaktiv”, vilket skulle beskriva att en hund har lätt att reagera, framför allt aggressivt.

Hur beskrivande de här termerna än kan verka, är viktigt att tänka på att de enbart beskriver ett beteende i grova drag. Att en hund är ”reaktiv” säger inte någonting om varför den reagerar som den gör. Samma sak gäller när en hund får etiketten en ”red zone dog” – det ger ingen information om varför hunden reagerar som den gör. Det är bara en beskrivning av det man ser att hunden gör.

Att kategorisera hundar på en skala efter sådana här termer är inte bara fel, utan också orättvist mot hunden. ”Red zone” skulle syfta på hur hundarna beter sig, till exempel ”mycket aggressivt” eller ”är helt opåverkbar”. Det väsentliga felet är att dessa termer bara beskriver symtom, men de ger ingen ledtråd till varför hundarna beter sig som de gör.

Som hundpsykolog arbetar man först och främst med att ta fram orsakerna till en hunds beteende – och det kan finnas väldigt många orsaker – som flera stressfaktorer, flera typer av smärta och olika hormonella problem. När man har utrett orsakerna och behandlat dessa, brukar man sällan behöva tillgripa några hårda träningsmetoder. Jag kan som exempel nämna att hundar som varit mycket aggressiva har blivit helt botade bara av behandling med fysioterapi och mental aktivering. De var aggressiva bara för att de haft ont i rygg och muskler eller varit mycket understimulerade.

Det är alltså viktigt att skilja på symtom och orsak. Att en hund är ångestfylld, fobisk, manisk, stressad, aggressiv, reaktiv …och så vidare, är symtom, alltså beskrivningar på hundars beteenden. Men det mest intressanta är ju varför hunden beter sig så. Det viktigaste för hundpsykolog är alltså att kartlägga orsakerna.

I beteendevetenskap, till skillnad från naturvetenskap, använder man sällan termer som låter som diagnoser, som till exempel ”mentalt dålig”, ”reaktiv” eller ”röda zoonen-hund”. Man beskriver bara beteendet så detaljerat och enkelt som möjligt, till exempel att ”hunden morrar när andra kommer för nära matskålen” i stället för ”hunden har resursförsvar”, eller ”hunden ylar och skäller och biter sönder saker när den är ensam”, i stället för ”hunden har separationsångest”.

Jag hade ett fall där familjens hund, en schäferhane, var aggressiv mot familjens tvååriga lilla pojke. Veterinären hade sagt att de måste avliva hunden för att den var ”mentalt dålig” (idag hade den troligen benämnts som ”reaktiv” eller till och med som en ”red zone dog”). De  älskade dock sin hund och ville tänka över beslutet.

Familjen kontaktade mig och jag bad dem berätta om hur hunden reagerade och i vilka situationer han var arg. De sa då att han bara morrade och markerade med bett i luften, men att han aldrig hade bitit barnet. Situationer när hunden visade ”aggressivitet” var när barnet höll fast i svansen, drog den i örat eller luggade den i pälsen, eller klev på hunden när den sov. Familjen tyckte att det var helt normalt att ett barn skulle kunna göra vad som helst med en hund. Hundens aggressivitet var bara en naturlig och instinktiv försvarsreaktion på barnets beteende. Efter att familjen hade tränat med barnet och satt upp gränser, blev relationen mellan hunden och barnet bra.

    Anders Hallgren