Anders Hallgren

  • Psykolog och hundpsykolog

Mitt arbete som hundpsykolog

Mitt arbete som hundpsykolog

Jag började intressera mig för djur som mycket liten och det intresset har följt mig genom hela livet. Hundar har legat mig speciellt nära hjärtat. När jag var fjorton år gammal dog familjens taxtik i mina armar på grund av en akut hjärtinfarkt. Hon blev bara fem år. Jag överväldigades av skuldkänslor, för hon hade alltid varit rädd för allt och alla och jag hade inte lyckats få henne orädd.

Det var så det började. Senare i livet läste jag till psykolog, men hade inte det minsta intresse av att arbeta som traditionell psykolog, med människor. Det var bara för hundarnas skull, och likheterna är ju så stora. Dessutom är många studier inom psykologin gjorda på hundar och andra djur, så nästan allt jag lärde mig var tillämpbart på hundar.

På den tiden, i slutet av 1960- och början av 1970-talet hade problemhundar det inte lätt. Vanligtvis var diagnosen “knäpp i huvudet” och “mentalt dålig hund” och terapin var radikal: avlivning. En del hundar fick genomgå försök till att förbättra sig med hårda straff, skadliga ryck i halsband, skrik och bråk. Lyckades de här kurerna så blev resultatet hundar som lydde med slocknat liv i ögonen, hängande svans och bakåtstrukna öron.

Jag protesterade naturligtvis mot detta och började kunna visa på snälla metoder som var minst lika effektiva och med glada hundar som resultat. Fortfarande var antalet lyckade fall inte så stort, men det ökade för varje år. Jag kände att jag i alla fall var på väg bort från det som hundtränare höll på med, nämligen att försöka straffa bort oönskade beteenden hos hundarna. De arbetade ungefär på samma sätt som man visar på TV, med snabba resultat som inte håller i sig.

Alltmer förstod jag att det viktiga inte var hur man skulle träna en problemhund, till exempel med aggressionsproblem, utan att ta reda på de bakomliggande orsakerna. Då blev de lyckade resultaten ännu fler och framför allt, återfallen i “kriminellt” beteende blev mycket färre. Och hundarnas glädje fanns med hela resan, något som var mycket viktigt för mig.

Jag utvecklade nu olika analyser för att kunna kartlägga bakomliggande orsaker. I många fall började jag med en studie, som till exempel den som visade att hundar ofta vilar för många timmar per dygn. Den första analysen var “stressutredning”, som kartlade både över- och understimulering, och denna visade sig vara ett effektivt hjälpmedel. Problemhundar som vi kunde konstatera vilade för många timmar per dygn kunde i vissa fall bli helt botade från sina problembeteenden bara med mental aktivering. I många fall fick hundägare förbättringar när de slutade kasta pinnar och bollar till sina överstimulerade hundar.

Sedan kom det allra viktigaste, nämligen smärtanalys. Det visade sig nämligen genom årens lopp att en förvånansvärt stor del av problemhundarna hade kroppsliga irritationer och smärtor. Det var något som folk i allmänhet hade – och har – svårt att förstå. Antagligen beror det på att djur inte har utvecklad smärtmimik och alltså inte ser ut att ha ont.

Det visade sig att den vanligaste smärtan fanns att finna i rörelseapparaten, inklusive ryggen. Min undersökning om ryggproblem hos hundar fick stor uppmärksamhet när den kom ut och har nu börjat sälja i många andra länder. Stort intresse har kommit att fokuseras på halsbandens riskeffekter, bland annat på nackkotorna. För några år sedan startade Maria Ahola “www.sagnej.n.nu” med syfte att få bort stryphalsband och propagera för sele i stället.

Idag utökas antalet analyser som hundpsykologer får lära sig (åtminstone de som går Hundutbildningsgruppens utbildning, där jag fortfarande är verksam). Hormonanalyser växer fram, liksom näringsanalys. Alla de här är baserade på beteendeparametrar och handlar till största delen om frågor man ställer till hundägarna.

Det finns mycket mer att utveckla inom detta spännande och givande yrke och det är med glädje jag ser kreativa krafter som för hundpsykologin framåt och visar alla dem som håller på med gamla straffmetoder att det finns bättre sätt – där hundar får ha kvar sin glädje och livsgnista.

Anders Hallgren

Got Something To Say:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Jätte bra och intressant inlägg! Jag ska köpa en bra sele till mina hundar, det känns inte alls bra med halsband. Förut hade jag till och med styphalsband för jag hade hört att det var bra. Det fungerade inte alls för oss. Hunden har aldrig dragit så mycket som i stryphalsbandet och har nära på strypt sig själv vid utfall. Jag kunde inte hantera stryphalsbandet 🙁 Nu har han en sele (som inte är jätte bra men) och är lugnare och drar mindre.

Som sagt, väldigt intressant inlägg!

Hej
Jag vill så gärna köpa ett exemplar av din bok Alfasyndromet. Var kan jag göra det?
Mvh Cate fredén

Hej Anders !

Vi har en helt underbar dvärgschnauzer som blir 9 år nu i oktober.
Kastrerad vilket jag vet vad du tycker om, men nu är det som det är.
Han har dock mått mycket bra under alla år som det verkar. Han har aldrig haft några sjukdomar utan de vet.besök vi gjort har bestått i vacc. och borttagning av tandsten.
Nu har det dess värre uppstått problem.
Han fick i helgen ett EP-anfall, ja vi är99,5% säkra, då vi för många är sedan hade en irländsk setter med EP.
Kommer nu att försöka utreda detta hos djursjukhus.
Men nu till vår undran.
Han är normalt placerad på dagis. Kan det vara en för stressad miljö för honom ?? Vi arbetar heltid båda i Stockholm och precis hamnat i denna arbetssituation.
Känns svårt att lämna honom så mycket, då det kan vara livat värre på dagis
Tycker du vi ska försöka finna en lugnare miljö ?
Eller gör vet det svårare för oss än vi borde.
Tacksam om du har tid att svara.
Med vänlig hälsning
Lilian Gutung

    Egentligen ska det vara en veterinär som svarar på din fråga, jag kan bara säga det jag tror. Eftersom epilepsi kan utlösas av stress måste din hund vistas i en så stressfri miljö som möjligt. Är det ett lugnt dagis och han är van att vara där så kan det fungera bra, men jag förstår att det är livligt där, så jag rekommenderar en lugn familj där han kanske är enda hunden.

Hej, jag har en egen fråga som inte handlar om det här blogginlägget.

Jag har en vän vars tillrättavisning av sin hund jag oroar mig för. (Jag själv har ingen hund, så jag kan inget).

Han gör så att han håller över hundens nos en liten stund, när den är över exalterad, tills hunden fnyser till, för att avbryta beteendet. Jag känner att jag ogillar det han gör, men har inte sagt något än.

Är den metoden han använder sig av rätt?
Är det en "godkänd" metod eller är det helt fel sätt att göra det på?

    Det stora felet han gör är att försöka få bort en reaktion hos hunden, som är exalterad och säkert gör andra saker också. Han har med det inte fått bort orsaken till beteendet, och därför kommer det att upprepas. Blir det då så att han måste ta det där obehagliga "greppet" ofta, ja då kan vi prata om att utsätta hunden för onödig och plågsam behandling.
    Råd honom att gå till en hundpsykolog som utreder orsaken i första hand och därefter tränar på ett snällt sätt. Det kan vara så enkelt som att hunden är understimulerad och då kan den ju inte hjälpa att den lever ut stress lite extra starkt.

    Ingen symtomträning utan att man först analyserat bakomliggande orsaker är rätt och rättvist mot en hund.

Jag har en fråga till dig.

Har du träffat hundar som använder olika "språk"? Hundar som inte kan förstår varandra?

Nu har jag en ras som inte har normala sätt att visa sitt språk på ,nämligen Engelsk Bulldogg och dom har ju inte svans och dom har alltid ett arg uttryck m.m så jag vet att många andra hundraser har svårt att läsa och förstå dom.

Men nu till vår stora hjärtskärande problem.

Vi har två tikar i vår flock (båda EB) och vi har under en lång tid haft problem med att dom ryker ihopa och slåss och vi är helt utom oss av förtvivlan för våra tjejer inte samsas.

Har tagit hjälp av åtskilliga "proffs" och dom säger samma sak,och det är att vi inte är ledare för vår flock.

Det kan väl säkert hända att så är fallet, men jag ser dagligen att dom kan inte läsa och förstår varandra och av dessa missförstånd så är det de som gör att dom slåss.

Och jag försöker gång på gång förklara detta för dom vi tagit hjälp av, men dom förstår inte vad jag menar då jag inte tror att dom förstår att dessa tjejer inte förstår varandra.Helt enkelt inte pratar samma språk.

Ett exempel.

En bulldogg smaskar med munnen när dom är arg och vill slåss men dom gör även det när dom ser något väldigt gott på bordet som dom blir väldigt sugna på.

Så ena tjejen kan bli sugen av något på bordet och börjar smaska och då uppfattar den andra tjejen det som "nu är det strid på gång" och flyger då på den sugna tjejen som är helt ovetande om strid.

Detta är bara en av många saker som dom pratar olika språk.

Vad kan vi göra?
/Olyckliga ägare till två ännu mer olyckliga bulldogg tjejer.


Copyright © Anders Hallgren 2021