Varför är jag så kritisk mot hundexperter i TV?

Jag har vid flera tillfällen varit öppet kritisk mot de metoder som vissa hundexperter i olika TV-program använder. Kommentarer på nätet och i media har inte låtit vänta på sig. Av dessa att döma framgår det ganska tydligt att det finns två läger – en sida som håller med om kritiken och en annan som anser att det handlar om oberättigade påhopp.

Självklart bottnar inte min kritik i, som vissa påstår, ”avundsjuka” eller att jag ”inte kan hund”. Den har heller ingenting att göra med att vissa är emot ”köttbulleträning”, godisbelöning eller den mjuka ideologi som jag står för.

Hårt mot hundarna

Serieprogram i TV kräver snabba resultat för att hålla kvar tittarnas uppmärksamhet. Därför vore det inte ”TV-mässigt” att filma en hundpsykolog i arbete, för det händer nämligen inte så mycket med hunden till en början. Det beror på att hundpsykologen börjar med att intervjua hundägaren och ställa en mängd frågor under ett långt samtal. Som hundpsykolog studerar jag också hunden, hur den rör sig, vad den gör när något händer och andra saker som inte skulle vara av intresse att se i rutan.

Tittarna fascineras av att se snabba resultat och stora förändringar, som exempelvis när en hund som kastar sig mot andra hundar och skäller aggressivt, efter trettio minuter lydigt och snällt passerar andra hundar.

 Men för att komma till det resultatet på så kort tid, så måste tränaren tillgripa ett så stort mått av tvång och dominans som i proportion motsvarar hur stark hunden är och hur stort problemet är. Ofta när tränaren i bild tar i hårt förklaras det bort med att man måste visa ”ledarskap”, vara ”tydlig”, att hundar faktiskt ”tycker om att man visar bestämdhet” och liknande påståenden. Hur som helst är de helt felaktiga ur etologisk och psykologisk synpunkt! Tyvärr ifrågasätts detta inte av tittarna som inte är insatta i dessa ämnen.

Vad det egentligen handlar om är att man inte bara straffar hundarna för de beteenden som man vill få bort, utan också i andra sammanhang uppträder auktoritärt för att hundarna ska få en ökad respekt. Det slutar ofta istället med att hundarna blir rädda och undergivna. Man måste ställa sig frågan om vad som egentligen händer utanför bild innan ”framgången” visas, eftersom tränarna har lyckats inskärpa ett så stort mått av respekt hos hundarna på en nästan mirakulöst kort tid.

Vi måste ha klart för oss att allt detta handlar om att genomföra en straffbaserad, disciplin- och dominansträning! Är det då underligt att jag är kritisk? Denna träning strider helt mot modern vetenskap, inlärningspsykologi, socialpsykologi, emotionspsykologi och etologi. I flera fall vill jag påstå att det kan vara frågan om man inte bryter mot djurskyddsbestämmelser.

Hundarna blir passiva – vilket tyvärr är ett av målen. En passiv hund bråkar ju inte. Man riskerar här att skapa s.k. ”inlärd hjälplöshet” hos hunden och kallar det för lydnad. Följden blir att många hundar blir rädda för att utsättas för straff och starka röster. Den här auktoritära inställningen påverkar alltså hundarna mentalt, med alla de negativa konsekvenser som det kan få för att en hund ska må bra.

Felet med symtomträning

Den här typen av träning är inriktad på att trycka ner symtomen, det vill säga det problembeteende som hunden visar. Den ska inte våga visa att den till exempel blir arg när den ser en annan hund eller dra i kopplet, därför att den väntar sig att det medför obehagliga konsekvenser. Orsakerna bakom problembeteendet tar den här typen av träning dessvärre inte hänsyn till. Häri ligger skillnaden mot hur vi arbetar som hundpsykologer. Vi gör en noggrann analys där vi istället fokuserar på orsakerna, genom att ställa många frågor till hundägaren och studera hundens reaktioner.

Det finns nämligen flera orsaker som bidrar till hundens problembeteende. Av den anledningen gör man en stressutredning, genomför en sjukdoms- och smärtanalys och en hormonanalys. Till detta kommer några andra analyser som tillsammans visar ett orsaksmönster, bland annat hundägarens förhållningssätt och beteende. Det mest intressanta är att man i många fall inte behöver träna en hund alls när man har rättat till de bakomliggande orsakerna.

Ett exempel är hundar med rygg- och muskelproblem. En dold smärta kan vara det som ligger bakom exempelvis utfall mot andra hundar. Många hundar har blivit helt botade från problembeteende efter behandling av fysioterapeut. Sannolikheten att en hund som är aggressiv har något fel i ryggen är hela 79 %. Det framkom i min studie ”Ryggproblem hos hund – bakomliggande orsaker till problembeteende”.

Hunden är människans bästa vän – men är människan hundens bästa vän?

En viktig fråga är den syn på hunden som förmedlas i TV-programmen. ”Experterna” är ju samtidigt rollmodeller och mängder med tittare kommer att ta efter deras metoder och börja straffa sina hundar med ryck i koppel, hårda röster och till och med ”kickar” (sparkar). Inte nog med det, de kommer att inta samma attityd, samma syn på sina hundar som lärs ut via TV. Inställningen är tyvärr att hundar ska kuvas, de måste domineras och ”korrigeras” med straff för att kunna bli goda samhällsmedborgare. Trots att flera undersökningar visar att det är de hundar som straffas och behandlas auktoritärt som blir problematiska!

Jag tycker synd om barn som växer upp i den här andan, eftersom föräldrarnas attityder förs vidare. Barn gör inte som föräldrar säger utan som de gör. När föräldrarna påverkas av det de ser i TV och straffar sina hundar med hårda röster, ryck och knyck och kick – vad tror du då att barnen tar efter? Barn har ofta en större empatisk förmåga och skulle de protestera och försöka skydda hunden, så blir den en källa till konflikt i familjen.

Tänk på allt det fantastiska som hunden ger oss varje dag, året om. Är vi då inte skyldiga vår bästa vän att bli behandlad med omsorg, respekt och hänsyn? Måste vi inte alltid pröva andra lösningar än straff? Speciellt som det finns väldigt många sådana, exempelvis klickerträning. Måste vi inte som första val, åtminstone pröva med de mjuka och snälla metoderna? Borde det inte vara självklart för alla att lära våra hundar genom vägledning istället för ”ledarskap” och tuffa metoder?

Snabba lösningar skapar nya problem  

Grunden till min kritik är alltså att straffbaserad träning är inriktad på symtomen, det vill säga själva problembeteendet. Men det är, enligt min övertygelse, inget man ska försöka träna bort. Man måste i första hand utreda orsakerna bakom. Därför är det så sorgligt att just TV som medium motsätter sig de så viktiga orsaksinriktade analyserna, bara för att dessa inte ger snabba resultat direkt i rutan. I och med detta godkänner samtidigt producenterna träningsmetoder som strider mot dokumenterad vetenskap, psykologi, etologi och i vissa fall djurskyddslagar och djurskyddsbestämmelser. I ljuset av detta är mycket av den här träningen rent oetisk. Om det visades program där barn behandlades på liknande sätt, så skulle de anmälas och tvingas upphöra. Tänk på att barns och hundars psykologi är mycket lika…

Min kritik i ett nötskal:

Den tränare som inte kan göra en enkel stressutredning kan inte heller hjälpa en hund med problem.

Anders Hallgren