Hårt och mjukt är inte alltid vad det verkar vara

Hårt och mjukt är inte alltid vad det verkar vara

Det är så lätt att dela in omvärlden i ”vi” och ”dom” och säga: ”Vi har rätt och dom har fel”. Ofta gör vi det utan att ha pratat med dem som vi anser vara av avvikande mening. Jag är inte bättre själv, fast nu har jag försökt rätta till det.

Ända sedan jag började arbeta med hundar och hundträning har jag strävat efter att hitta så ”mjuka” vägar som möjligt att träna hundar på, och många har följt mig på den resan. Vi som tränar med mjuka metoder har fått ett avstånd till dem som vi tycker står för ”den hårda skolan”, det vill säga de som tränar ”som man alltid har gjort”.

Vi har vänt oss emot bestraffning i uppfostran och som medel för att komma tillrätta med problembeteenden – och det har vi gjort med vetenskapliga fakta i ryggen. Vi har utvecklat andra sätt som bygger mer på belöning och uppmuntran än korrigeringar. Vi har betonat etiska principer och etologiska fakta och förfasats när andra inte tänker i de banorna.

Det har slutat med att det i dag finns två läger: ”hårdisar” och ”mjukisar”. Och sällan har någon försökt förstå den andra sidan. Vi har inte sökt efter likheter utan bara sett det som skiljer oss åt. Ända tills nu…

Utmaningen

Jag blev som representant för den mjuka sidan ”utmanad” på Anders Landins hemsida (www.landins-hund-katt.se). Utmaningen gällde att visa att våra mjuka metoder skulle kunna fungera att lära fågelhundar de olika moment som ingår i jakten. Jag har ju fokuserat mig på problemhundar och bara tränat sällskaps- och brukshundar – inte jakthundar. Så jag ville få veta mer. Efter kontakt med Anders Landin bestämde vi oss för att träffas hemma hos honom en solig majdag.

Jag hade väntat mig att få se en tuff hundhållning, men där kom förväntningarna på skam. Jag möttes av en ytterst vänlig hundperson och glada hundar som sprang lösa runt mig och hälsade. Vi gick en promenad med hundarna i det oerhört vackra området där Anders Landin med fru Christine bor med fem  hundar i olika storlekar.

Sedan satte vi oss ner och pratade om ”hårt” och ”mjukt”. Jag trodde att det skulle kännas som om vi kom från olika planeter, men det visade sig att vi hade precis samma mjuka inställning i det mesta. Visst fanns olikheter i hur vi såg på hundar, t ex hundmammans beteende gentemot sina valpar. Men vid sådana tillfällen konstaterades att vi hade olika erfarenheter och kunskaper – så var det bra med det. Det var uppenbart att Anders Landin hade en kärleksfull och nära relation till sina hundar. Visst kunde han höja rösten när en av hundarna inte stannade och satte sig när den satte efter en kanin, men det hade nog en ”mjukis” gjort också.

Viktiga krav

Anders Landin förklarade för mig att i jakten ska exempelvis en vorsteh stanna och stå stilla framför ett byte, avancera på kommando mot det och kunna stanna igen – även om bytet eller ett annat djur, flyr iväg framför nosen på den. Hunden får inte bara rusa iväg på egen hand. ”Det är som hundar i praktisk vallning. Det är ett samarbete, men på förarens villkor”, förklarade han. Detta visste jag inte, och förundrades över vilka stora krav man måste kunna ställa på hunden. Skulle jag, en ”mjukis”, kunna lära denne erfarne man något inom hans eget område? Jag är tveksam, men skulle så gärna vilja anta ”utmaningen” – inte minst för att Anders Landin sa: ”Jag skulle så gärna se att någon annan träningsmetod kan fungera på de allra hetaste hundarna”.

Det fick mig att tänka på problemhundar och hur vi arbetar med dem. Då är det ju analysen av de bakomliggande orsakerna som är det viktiga, inte symtomträningen. Så vi diskuterade omkring detta en stund och kom sedan överens om att prova några idéer. Ja, på den vägen är det nu och du kommer att få veta hur det går med dessa idéer här på bloggen framöver. Vi får se hur det går.

       Anders Hallgren