Hunden ”pratar” med öronen

[:sv]Hunden ”pratar” med öronen

Alla vet att hundar har ett fantastiskt kroppsspråk och där ansiktets mimik är det mest variationsrika. Vi vet också att ögonen är det som hundar använder i sin aktiva kommunikation när de vill säga oss något. Bara med en blick kan de stirra uppmanande, argt, ledset, glatt, skrämt eller undergivet.

Eftersom ögonen är så dominerande i mimiken så missar vi ofta andra ställen som en hund använder när den ”pratar”. Visst, vi kan det där med svansens olika betydelser när de signalerar, och vi kan detta med styva stela ben vid möte mellan hundar. Vi vet också vad det betyder när en hund vinklar hakan uppåt eller nedåt och mungipornas position, framskjutna eller bakåtdragna. Också de tydliga signalerna med öronen framåtriktade eller bakåtstrukna.

De flesta av de här signalerna är tydliga och enkla att uppfatta. De är dessutom ganska långsamma, så man hinner med att läsa av dem utan svårigheter. Svansen är ju kvar i sin position länge när hunden till exempel ser en annan hund. Samma med alla de andra kroppspositionerna och rörelserna.

Aktiva signaler

Såvitt jag kan se så skulle man kunna dela in hundens kommunikation, främst signalerna i mimiken, i aktiva och passiva signaler. Det vill säga att de aktiva då främst skulle vara alla läten, urinmarkeringar, svansrörelser, blickar, huvudhållning och ögonsignaler. De sänder tydliga, medvetna budskap till en motpart och berättar om misstänksamhet eller en positiv inställning, vilja att hälsa, att leka, att umgås eller att vilja bli lämnad ifred.

De är också tydliga för en mottagande hund. Tyvärr gäller det här inte människor, eftersom de inte är lika skickliga på att förstå de budskap som hunden sänder ut – dessvärre inte heller hur hunden utläser och tolkar människans konstiga kroppssignaler. Hundar försöker i alla fall att göra sig förstådda och förstå, de gör sitt bästa.

Passiva signaler

En mängd signaler är vad man skulle kunna kalla ”passiva”, det vill säga att de försiggår inte på ett för hunden helt medvetet plan. Det är sådana saker som att svansen hålls nedåt när hunden kommer till ett främmande område. Finns det en hund där? Blicken kanske flackar och hunden gör sig liten. Öronen stryks bakåt och huvudet hålls lågt. Det finns ingen motpart som signalerna kan uppfattas av, utan det är som om hunden intar den undergivna attityden automatiskt. Ofta tänker vi som hundägare inte på vad som sker i hundens kommunikation, kanske för att signalerna är så finstilta eller så är vi bara vana vid att hunden ser ut som den gör och tolkar inte det.

Öronen

Vill du se något fascinerande så ska du studera öronens signaler, för de är verkligen innehållsrika. Du kan se detta i alla situationer, vare sig du är hemma eller ute och går. Av alla passiva signaler så är det öronens vridningar och vinklingar som skiftar mest av alla beroende på situationen. De är så tydliga och lagom långsamma att man hinner med att läsa av dem.

Förbered dig för att gå en promenad med din hund. Redan när du reser dig från din plats och hunden iakttar dig, så kan du börja observationerna. Öronen åker antagligen framåt och bakåt och utåt sidorna medan hunden studerar dig för att avläsa dina intentioner. När du tar på dig kläderna, säger att ni ska gå ut och tar tag i kopplet så försvinner troligen öronen, helt strukna bakåt.

Under promenaden är öronen riktigt aktiva. Ibland pekar de framåt, ibland stryks de bakåt, flera gånger utåt sidorna. Vanligtvis fladdrar de lite framåt, halvt bakåt och, när du pratar eller kommer nära och kanske spänner kopplet lite så dras de bakåt. De är i olika lägen precis hela tiden. Om du stannar och sätter dig ned på en bänk, stubbe eller sten och lockar hunden till dig så har du redan på första steget den tar en vinkling av ett eller båda öronen. När den kommer fram till dig och tar kroppskontakt är de helt strukna bakåt.

Studera öronens signaler, de är en fascinerande liten detalj i hundens rika språk som hör till det som är så synd att missa.

Anders Hallgren[:en]

Hunden ”pratar” med öronen

Alla vet att hundar har ett fantastiskt kroppsspråk och där ansiktets mimik är det mest variationsrika. Vi vet också att ögonen är det som hundar använder i sin aktiva kommunikation när de vill säga oss något. Bara med en blick kan de stirra uppmanande, argt, ledset, glatt, skrämt eller undergivet.

Eftersom ögonen är så dominerande i mimiken så missar vi ofta andra ställen som en hund använder när den ”pratar”. Visst, vi kan det där med svansens olika betydelser när de signalerar, och vi kan detta med styva stela ben vid möte mellan hundar. Vi vet också vad det betyder när en hund vinklar hakan uppåt eller nedåt och mungipornas position, framskjutna eller bakåtdragna. Också de tydliga signalerna med öronen framåtriktade eller bakåtstrukna. 

De flesta av de här signalerna är tydliga och enkla att uppfatta. De är dessutom ganska långsamma, så man hinner med att läsa av dem utan svårigheter. Svansen är ju kvar i sin position länge när hunden till exempel ser en annan hund. Samma med alla de andra kroppspositionerna och rörelserna.

Aktiva signaler

Såvitt jag kan se så skulle man kunna dela in hundens kommunikation, främst signalerna i mimiken, i aktiva och passiva signaler. Det vill säga att de aktiva då främst skulle vara alla läten, urinmarkeringar, svansrörelser, blickar, huvudhållning och ögonsignaler. De sänder tydliga, medvetna budskap till en motpart och berättar om misstänksamhet eller en positiv inställning, vilja att hälsa, att leka, att umgås eller att vilja bli lämnad ifred.

De är också tydliga för en mottagande hund. Tyvärr gäller det här inte människor, eftersom de inte är lika skickliga på att förstå de budskap som hunden sänder ut – dessvärre inte heller hur hunden utläser och tolkar människans konstiga kroppssignaler. Hundar försöker i alla fall att göra sig förstådda och förstå, de gör sitt bästa.

Passiva signaler

En mängd signaler är vad man skulle kunna kalla ”passiva”, det vill säga att de försiggår inte på ett för hunden helt medvetet plan. Det är sådana saker som att svansen hålls nedåt när hunden kommer till ett främmande område. Finns det en hund där? Blicken kanske flackar och hunden gör sig liten. Öronen stryks bakåt och huvudet hålls lågt. Det finns ingen motpart som signalerna kan uppfattas av, utan det är som om hunden intar den undergivna attityden automatiskt. Ofta tänker vi som hundägare inte på vad som sker i hundens kommunikation, kanske för att signalerna är så finstilta eller så är vi bara vana vid att hunden ser ut som den gör och tolkar inte det.

Öronen

Vill du se något fascinerande så ska du studera öronens signaler, för de är verkligen innehållsrika. Du kan se detta i alla situationer, vare sig du är hemma eller ute och går. Av alla passiva signaler så är det öronens vridningar och vinklingar som skiftar mest av alla beroende på situationen. De är så tydliga och lagom långsamma att man hinner med att läsa av dem.

Förbered dig för att gå en promenad med din hund. Redan när du reser dig från din plats och hunden iakttar dig, så kan du börja observationerna. Öronen åker antagligen framåt och bakåt och utåt sidorna medan hunden studerar dig för att avläsa dina intentioner. När du tar på dig kläderna, säger att ni ska gå ut och tar tag i kopplet så försvinner troligen öronen, helt strukna bakåt.

Under promenaden är öronen riktigt aktiva. Ibland pekar de framåt, ibland stryks de bakåt, flera gånger utåt sidorna. Vanligtvis fladdrar de lite framåt, halvt bakåt och, när du pratar eller kommer nära och kanske spänner kopplet lite så dras de bakåt. De är i olika lägen precis hela tiden. Om du stannar och sätter dig ned på en bänk, stubbe eller sten och lockar hunden till dig så har du redan på första steget den tar en vinkling av ett eller båda öronen. När den kommer fram till dig och tar kroppskontakt är de helt strukna bakåt.

Studera öronens signaler, de är en fascinerande liten detalj i hundens rika språk som hör till det som är så synd att missa.

   Anders Hallgren

[:]