Lydnadsskalan eller lyckoskalan?

Lydnadsskalan eller lyckoskalan?

Hur man lyckas med sin hund eller hur man lyckas som tränare kan bedömas på olika sätt. Tyvärr är den vanligaste måttstocken den som visar hur mycket hunden lyssnar och lyder, låt oss kalla den lydnadsskalan. Men det finns en till, nämligen lyckoskalan.

Vi kan se i TV-program att de som tränar en hund som är busig och gör lite som den vill, uppskattas när de får hunden att sluta busa och börjar lyda allt man säger.

Målet är en passiv hund

Ju snabbare det går desto mer beundras de. Som om det viktigaste målet är att få en hund att sitta stilla medan frestelser omger den. Som genom ett trollslag blir en buse from som ett lamm. När den är ute går den i slakt koppel, ofta vid sidan eller bakom sin husse eller matte. Hemma ligger den snällt och stilla i sin korg. När det ringer på dörrklockan är den inte först vid dörren utan väntar snällt på sin tur att få hälsa.

Underkastelsesignaler som att svansen viftar nedåt, bakåtstrukna öron, nacken sänkt och hakan uppåt anses vara tecken på att man lyckats med hunden. Likaså tycks det vara tecken på ett lyckat resultat att hunden blivit passiv och inväntar tillsägelser om vad den tillåts göra. Likaså skulle också vår bristande förmåga att få hunden att lyda bero på att vi är otydliga med våra regler och svaga som ledare.

Hundar har inga ”busfasoner”

Uppträdanden som hundens ägare eller omgivningen inte gillar har en egen benämning, nämligen ”busfasoner”. Det ordet hänsyftar på barn som utsätter vuxna för elaka spratt bara för att det är roligt. Det skulle alltså i så fall vara medvetna handlingar även för hunden.  Denna benämning tillämpad på hundar blir ju då helt fel, eftersom hundar inte gör saker av elakhet eller för att driva med husse eller matte. Deras beteenden speglar deras natur. Hundar sätter iväg efter en joggare för att denne rör sig hastigt, likt ett bytesdjur. De skäller när dörrklockan ringer för att det är deras instinkt att larma resten av familjen när något händer. De hoppar på folk för att de tycker om dem och vill visa det. De drar i kopplet för de har så mycket energi. De skäller på andra hundar för att kopplet hindrar dem från att hälsa och spela ut sitt rika kroppsspråk vid möten. De vaktar maten med en morrning för att de är så hungriga att de måste skydda den, för att den tror att de andra i familjen ska äta den.

Allt det här är inte ”fasoner” – det är beteenden som hör till hundens natur. Nåväl, ska vi acceptera beteenden från hunden som vi inte tycker om då? Nej, det handlar inte om det, det handlar om förlängningen av hur vi ser betydelsen av orden som vi använder. Kallar vi oönskade beteenden för ”fasoner” och liknande nedvärderande ord, så påverkar det vårt handlande. Eftersom då, enligt ordvalet, hundens ”fasoner” skulle vara medvetna handlingar av elakhet eller av vårt bristande ledarskap, blir följden att vi straffar hunden och försöker inordna hunden efter våra regler och normer för hur man får och ska uppföra sig.

Det viktiga i relationen baseras på en skala som går från olydig till lydig, från överaktiv till passiv. För många är idealhunden en som inte hörs och syns annat än när man själv bestämmer. Det är vad omgivningen och ägaren kallar för en ”fin” hund. En sådan hund som är lätt att ha och passar vår bekvämlighet. Inget tjat. Inget tjafs. Hunden är vaken när jag säger att den får vara vaken, i övrigt håller den sig stilla.

Naturliga beteenden

Det är mycket hunden gör för att det är typiskt hundbeteende, exempelvis jagar efter sådant som rör sig hastigt eller vaktar hus och hem mot främlingar. Att straffa och trycka ned sådana beteenden innebär då också att gå emot hundens natur – och det kommer alltid till en kostnad.

Det därför som vi som utbildar moderna hundpsykologer är så noga med orsaksanalyserna. Vi måste utreda vad som ligger bakom problembeteenden så att vi inte bara arbetar med symtomen, det vill säga hundens problematiska uppträdande. Ta till exempel en hund som drar i kopplet, skäller på hundar och hoppar på folk. I mina ögon är det totalt fel att träna hunden utan att först utröna orsakerna. Det kanske visar sig att hunden är lugn och ”fin” hemma, så länge inte något speciellt händer. Bara här har du en av de vanligaste orsakerna till problembeteenden: Understimulering.Hunden är lugn och ”fin” inomhus, det vill säga att den vilar mesta tiden. Inte undra på att den blir jobbig när den får komma ut! Den har ju överskottsenergi.

I stället för att straffa problembeteendena så aktiverar vi den med mentala uppgifter, framför allt i hemmet, men även ute på promenaderna. Vips, så är hunden lugnare ute på promenaden. Andra bakomliggande orsaker kan vara hormonella, smärtrelaterade eller ha att göra med näringsbrist.

Lyckoskalan – ur hundens perspektiv

Låt oss för en stund glömma hundägaren och se det ur hundens perspektiv. Den följer sin natur, den gör inget med vilje för att trotsa. Den är inte elak mot oss när den uppträder illa. Samtidigt måste vi av hänsyn till omgivningen och oss själva få hunden att uppträda på ett socialt acceptabelt sätt.

Om man tränar med dominans och disciplin går det emot sådant beteende som kommer av sig självt hos en hund. Faktiskt måste man vara ganska så sträng eftersom hunden följer sina djupt rotade instinkter. Det i sin tur innebär att straffande, hårda röster och stränga krav kommer att göra hunden passiv. Den vill fortfarande göra det som är naturligt för den, men den vågar inte. Den blir undergiven och ibland rädd för hur vi ska bete oss.

Dominans är inte naturligt

All denna dominans och stränghet är dessutom onaturlig för hunden. Det  stör sammanhållningen i gruppen och skapar social stress, som jag beskriver i min bok ”Nyckeln till lycka”. Följden blir en passiv hund, eftersom den har lärt sig att om den inte gör någonting så är husse och matte nöjda.

Men är det en lycklig hund? Tror du att den hund som alltid går vid sidan av eller bakom sin ägare och ser ut och uppträder som om den är tretton år när den kanske bara är tre? Tror du att den hund som genast lyder allt den blir tillsagd, med svansen viftande nedåt och öronen bakåtstrukna är en lycklig hund? Tror du att hundar trivs med stränga ägare och vill underkasta sig?

Vad är en lycklig hund?

En lycklig hund är en som kan följa sin natur utan straff och stränghet. Det är en hund som får vara aktiv, både mentalt och fysiskt, där den får leva ut all sin energi, så det blir mindre att lägga ned på beteenden som inte är acceptabla för omgivningen. Det är en hund som kan ta initiativ och bli belönad för det, en hund som får möjlighet att själv välja promenadväg och som kan påverka husse och matte när den känner att den vill något, att kunna göra sig förstådd och mötas av förståelse, att bli accepterad för de behov den har bara för att den är en hund. Det kan vara en hund som, oavsett ålder, kan leka och hitta på små ”busiga” saker, som inte är rädd för att ta plats och uttrycka sin vilja.

Lyckoskalan tycker jag är det mått som man ska bedöma en hund efter. Den har så kort liv att det måste vara fyllt av glädje och livslust. Ju gladare hund, desto mer har man lyckats med att göra den hundens alltför korta tillvaro till den bästa. Om den sedan skäller på någon hund ni möter, om den drar lite i kopplet ibland för den har bråttom fram och om den hoppar på folk den tycker om – det kan vi väl bjuda på.

Lycklig och lika lydig

Nå, blir inte en hund olydig om man skämmer bort den så här? Är det inte viktigt att hunden lär sig vilka regler som gäller? Måste man ändå inte vara en ledare som säger vad som är tillåtet och förbjudet? Nej, det är inte så. En hund som är aktiverad och tränad med godis och på andra uppmuntrande sätt blir precis lika lydig som en som är strängt hållen. Skillnaden är att den är mycket lyckligare.