Anders Hallgren

  • Psychologist and animal behaviorist

Blogg

(Svenska) Min medverkan i “Morgonstudion” den 26 november

Sorry, this entry is only available in Swedish. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Min medverkan i ”Morgonstudion” i TV1 den 26 November och kritikstormen mot dokumentär om Alexandra Ortega.

Jag inbjöds att komma till “Morgonstudion” i TV1 för att intervjuas tillsammans med Alexandra Ortega. Inslaget initierades av producenten Bodil Appelquist, som spelar in en dokumentär om Ortega, som lever med 30 hundar. Ortegas bakgrund är att hon en kort tid praktiserat hos Cesar Millan i USA och att hon nu ser sig som en förespråkare för hans filosofi för hundträning i Sverige.

När det i hundkretsar blev känt att SVT höll på att spela in en dokumentär om Alexandra Ortega riktades stark kritik mot både producenten och Ortega själv. Vanliga hundägare, professionella hundtränare och hundpsykologer i branschen protesterade. Man framhöll att Ortega saknar egentlig utbildning och är onödigt hård mot hundar eftersom hon står för Cesar Millans filosofi, som ju är inriktad på att med dominans och bestraffning få hunden att sluta med problembeteenden och lyda i största allmänhet.

Den här kritikstormen uppstod i protest mot att SVT genom en sådan dokumentär nu skulle ge legalitet för den hårda filosofin. Och det föranledde alltså Bodil Appelqvist att kontakta mig för att låta ”den mjuka sidan” komma till tals.

På åtta minuter hinner av förklarliga skäl inte två personer som representerar två olika ståndpunkter mer än snudda vid sakfrågorna. På den korta tiden fick inte ”den mjuka sidan” chans att belysas rättvist sätt.

Det var besvärande att programledarna inte kontrollerade att Ortega avbröt mig gång på gång. Jag blev förvånad när Alexandra Ortega låtsades hålla med mig i allt som jag sa om ledarskap och rangordning – tvärt emot vad hon praktiserar. Hon har ju lärt sig av Cesar Millan och hela hans filosofi i hundträning baseras ju just på ledarskap, straff och dominans.

Jag sa att det finns mängder av forskningsresultat som alla bekräftar att straff inte medför annat än en kortare förändring av ett beteende och alltså inte medför en bestående beteendeförändring. Ortega svarade att det visst finns undersökningar som visar att straff ändrar en hunds beteende på ett långvarigt sätt. Det är helt enkelt inte sant. Det finns ingen forskning som bevisar detta. Däremot är all modern etologisk forskning enig om att den mjuka linjen är rätt.  Synd att tiden inte räckte till för att prata om vad som är mest naturligt för hundar och vad som får en hund att må bra, för det är väl det vi alla vill.

Jag hoppas innerligt att detta korta avsnitt i ett morgonprogram inte ska anses räcka för att ”den mjuka sidan” ska få ha sagt sitt och att det därmed skulle vara fritt fram för public service SVT att fortsätta påverka hundägare så att inställningen till hundar blir en med straff och dominans som främsta verktyg.

Många med mig hoppas därför, att i dokumentären om Alexandra Ortega och hennes alla hundar vetenskapliga fakta som stöder den mjuka sidan får utrymme.

Anders Hallgren

Länk till inslaget https://www.svtplay.se/video/20312730/morgonstudion/morgonstudion-26-nov-06-00-1?highlight=sa-uppfostrar-du-din-hund-ratt&position=6685&start=auto

(Svenska) Finns “röda zonen-hundar”?

Sorry, this entry is only available in Swedish. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Nyligen kom den här kommentaren in på min facebooksida i samband med ett blogginlägg om min bok ”Lyckas med klickerträning”: Undrar hur Anders skulle hantera en röda zoonen-hund …med köttbullar och  klickerträning?  Frågan inspirerade mig till ett längre svar. Tack, Linnea Malmgren för att du tog upp detta.

”The red zone” är inte ett vetenskapligt begrepp. Det var den amerikanske programledaren Cesar Millan som började använda uttrycket för hundar som var hårt stressade och mycket aggressiva, eller till och med farliga. Inom hundvärlden finns det termer som blir populära i perioder. En annan term som används är att en hund är ”reaktiv”, vilket skulle beskriva att en hund har lätt att reagera, framför allt aggressivt.

Hur beskrivande de här termerna än kan verka, är viktigt att tänka på att de enbart beskriver ett beteende i grova drag. Att en hund är ”reaktiv” säger inte någonting om varför den reagerar som den gör. Samma sak gäller när en hund får etiketten en ”red zone dog” – det ger ingen information om varför hunden reagerar som den gör. Det är bara en beskrivning av det man ser att hunden gör.

Att kategorisera hundar på en skala efter sådana här termer är inte bara fel, utan också orättvist mot hunden. ”Red zone” skulle syfta på hur hundarna beter sig, till exempel ”mycket aggressivt” eller “är helt opåverkbar”. Det väsentliga felet är att dessa termer bara beskriver symtom, men de ger ingen ledtråd till varför hundarna beter sig som de gör.

Som hundpsykolog arbetar man först och främst med att ta fram orsakerna till en hunds beteende – och det kan finnas väldigt många orsaker – som flera stressfaktorer, flera typer av smärta och olika hormonella problem. När man har utrett orsakerna och behandlat dessa, brukar man sällan behöva tillgripa några hårda träningsmetoder. Jag kan som exempel nämna att hundar som varit mycket aggressiva har blivit helt botade bara av behandling med fysioterapi och mental aktivering. De var aggressiva bara för att de haft ont i rygg och muskler eller varit mycket understimulerade.

Det är alltså viktigt att skilja på symtom och orsak. Att en hund är ångestfylld, fobisk, manisk, stressad, aggressiv, reaktiv …och så vidare, är symtom, alltså beskrivningar på hundars beteenden. Men det mest intressanta är ju varför hunden beter sig så. Det viktigaste för hundpsykolog är alltså att kartlägga orsakerna.

I beteendevetenskap, till skillnad från naturvetenskap, använder man sällan termer som låter som diagnoser, som till exempel ”mentalt dålig”, ”reaktiv” eller ”röda zoonen-hund”. Man beskriver bara beteendet så detaljerat och enkelt som möjligt, till exempel att ”hunden morrar när andra kommer för nära matskålen” i stället för ”hunden har resursförsvar”, eller ”hunden ylar och skäller och biter sönder saker när den är ensam”, i stället för ”hunden har separationsångest”.

Jag hade ett fall där familjens hund, en schäferhane, var aggressiv mot familjens tvååriga lilla pojke. Veterinären hade sagt att de måste avliva hunden för att den var ”mentalt dålig” (idag hade den troligen benämnts som ”reaktiv” eller till och med som en ”red zone dog”). De  älskade dock sin hund och ville tänka över beslutet.

Familjen kontaktade mig och jag bad dem berätta om hur hunden reagerade och i vilka situationer han var arg. De sa då att han bara morrade och markerade med bett i luften, men att han aldrig hade bitit barnet. Situationer när hunden visade ”aggressivitet” var när barnet höll fast i svansen, drog den i örat eller luggade den i pälsen, eller klev på hunden när den sov. Familjen tyckte att det var helt normalt att ett barn skulle kunna göra vad som helst med en hund. Hundens aggressivitet var bara en naturlig och instinktiv försvarsreaktion på barnets beteende. Efter att familjen hade tränat med barnet och satt upp gränser, blev relationen mellan hunden och barnet bra.

    Anders Hallgren

(Svenska) Dominanstänkandet är föråldrat

Sorry, this entry is only available in Swedish. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Det finns flera filosofier som ligger till grund för hur man betraktar hundträning, och även hunden som individ. Det vanligaste som man möter i olika böcker, media och på nätet är varianter på dominansförhållande. Att trycka ner en individ fysiskt och psykiskt, för att den inte ska ”stiga i rang” är grunden i dominansfilosofin. Och det var just detta som låg bakom den hårdföra behandlingen av vargarna i Kolmårdens Djurpark. Men all  form av dominanstänkande är fel enligt modern etologi och psykologi.

Dominanstänkandet hör alltså till gamla tiders uppfattningar. Idag vet vi tack vare forskning att man inte ska slå och skrämma sin hund för att få den att bete sig som man vill. Trots det finns det fortfarande hundskolor som använder våld, men de formulerar om det på ett annat sätt så att man ska få uppfattningen att det här är ett naturligt beteende mellan hundar.

Det låter kanske bra

Kan man få något att låta bra kommer många hundägare att tro på det. De som baserar sin hundsyn på dominansfilosofin hänvisar ofta till vad som enligt dem skulle vara naturligt för hunddjur och det kan låta så här:

”Så här gör vargar.”

”Mamman uppfostrar sina valpar med tuffa tag.”

”Om du inte dominerar din hund så kommer den att dominera dig.”

”Du måste vara tydlig.”

”Hunden kan inte ta ansvar för vad den gör, det måste du göra.”

”Det värsta du kan göra är att skämma bort hunden.”

”Det är du som är ledaren.”

Sådana här uttalanden är varningsflaggor. De visar att den som uttalar sig anser att man ska trycka ner hunden. Tyvärr har många tyckare och hundexperter i TV och andra media denna filosofi till grund för sin verksamhet, men får det till att låta som om det är ett riktigt förhållningssätt. Det är lätt för en okritisk vanlig hundägare att låta sig förledas.

Man kan dominera på olika sätt

Det har vuxit fram en filosofi som bygger på dominans, men samtidigt på icke-våld, fysiskt sett. I stället ska man, enligt denna, dominera hunden på ett psykologiskt överlägset sätt. Det innebär främst att hålla på strikta regler som exempelvis:

  • att hunden inte får gå före ut genom dörren
  • att hunden inte får äta sin mat innan du har ätit din
  • att hunden inte får ligga i möblerna
  • att hunden inte får vinna i lekar som dragkamp
  • att hunden inte får stanna och kissa annat än för att tömma blåsan
  • att man inte ska hälsa på hunden när man kommer hem – för att demonstrera sin dominans. Etologiskt sätt är detta ett avståndsökande beteende som kan göra hunden osäker.

 

Sammantaget är den här filosofin inte alls fri från våld, men här är våldet psykologiskt. Det går emot hundens natur och skapar en distans mellan hunden och dennes ägare. Det i sin tur leder till social stress i längden, vilket är den lågintensiva, onaturliga och långvariga stress som med tiden leder till emotionell utmattning. Det är den som får folk att ”gå in i väggen”. Läs mer om det i min bok ”Nyckeln till lycka”.

Bra att vara kritisk

Generellt sett är hundägare alldeles för okritiska. Det räcker ofta tyvärr med att någon så kallad hundexpert verkar trevlig och låter övertygande för att man ska tro på budskapet. Sedan får hunden sitta emellan för att man behandlar den på ett sätt som går emot dess natur.

Går några råd ut på att straffa, korrigera, dominera, reglera, förbjuda och bestämma, så kan du utgå ifrån att de är fel. Låt sådana saker väcka din kritiska inställning och sök mer information. Gärna från en utbildad hundpsykolog som inte ger sådana råd.

Går råden däremot ut på att ösa kärlek över hunden, att skämma bort den och bara ha kul ihop, då kan du utgå ifrån att de i alla fall inte kan skada hunden psykologiskt. Människans bästa vän förtjänar att behandlas med lika mycket kärlek som den alltid är villig att ge oss.

Anders Hallgren

 

(Svenska) Lydnadsskalan eller lyckoskalan?

Sorry, this entry is only available in Swedish. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Lydnadsskalan eller lyckoskalan?

Hur man lyckas med sin hund eller hur man lyckas som tränare kan bedömas på olika sätt. Tyvärr är den vanligaste måttstocken den som visar hur mycket hunden lyssnar och lyder, låt oss kalla den lydnadsskalan. Men det finns en till, nämligen lyckoskalan.

Vi kan se i TV-program att de som tränar en hund som är busig och gör lite som den vill, uppskattas när de får hunden att sluta busa och börjar lyda allt man säger.

Målet är en passiv hund

Ju snabbare det går desto mer beundras de. Som om det viktigaste målet är att få en hund att sitta stilla medan frestelser omger den. Som genom ett trollslag blir en buse from som ett lamm. När den är ute går den i slakt koppel, ofta vid sidan eller bakom sin husse eller matte. Hemma ligger den snällt och stilla i sin korg. När det ringer på dörrklockan är den inte först vid dörren utan väntar snällt på sin tur att få hälsa.

Underkastelsesignaler som att svansen viftar nedåt, bakåtstrukna öron, nacken sänkt och hakan uppåt anses vara tecken på att man lyckats med hunden. Likaså tycks det vara tecken på ett lyckat resultat att hunden blivit passiv och inväntar tillsägelser om vad den tillåts göra. Likaså skulle också vår bristande förmåga att få hunden att lyda bero på att vi är otydliga med våra regler och svaga som ledare.

Hundar har inga ”busfasoner”

Uppträdanden som hundens ägare eller omgivningen inte gillar har en egen benämning, nämligen ”busfasoner”. Det ordet hänsyftar på barn som utsätter vuxna för elaka spratt bara för att det är roligt. Det skulle alltså i så fall vara medvetna handlingar även för hunden.  Denna benämning tillämpad på hundar blir ju då helt fel, eftersom hundar inte gör saker av elakhet eller för att driva med husse eller matte. Deras beteenden speglar deras natur. Hundar sätter iväg efter en joggare för att denne rör sig hastigt, likt ett bytesdjur. De skäller när dörrklockan ringer för att det är deras instinkt att larma resten av familjen när något händer. De hoppar på folk för att de tycker om dem och vill visa det. De drar i kopplet för de har så mycket energi. De skäller på andra hundar för att kopplet hindrar dem från att hälsa och spela ut sitt rika kroppsspråk vid möten. De vaktar maten med en morrning för att de är så hungriga att de måste skydda den, för att den tror att de andra i familjen ska äta den.

Allt det här är inte ”fasoner” – det är beteenden som hör till hundens natur. Nåväl, ska vi acceptera beteenden från hunden som vi inte tycker om då? Nej, det handlar inte om det, det handlar om förlängningen av hur vi ser betydelsen av orden som vi använder. Kallar vi oönskade beteenden för ”fasoner” och liknande nedvärderande ord, så påverkar det vårt handlande. Eftersom då, enligt ordvalet, hundens ”fasoner” skulle vara medvetna handlingar av elakhet eller av vårt bristande ledarskap, blir följden att vi straffar hunden och försöker inordna hunden efter våra regler och normer för hur man får och ska uppföra sig.

Det viktiga i relationen baseras på en skala som går från olydig till lydig, från överaktiv till passiv. För många är idealhunden en som inte hörs och syns annat än när man själv bestämmer. Det är vad omgivningen och ägaren kallar för en ”fin” hund. En sådan hund som är lätt att ha och passar vår bekvämlighet. Inget tjat. Inget tjafs. Hunden är vaken när jag säger att den får vara vaken, i övrigt håller den sig stilla.

Naturliga beteenden

Det är mycket hunden gör för att det är typiskt hundbeteende, exempelvis jagar efter sådant som rör sig hastigt eller vaktar hus och hem mot främlingar. Att straffa och trycka ned sådana beteenden innebär då också att gå emot hundens natur – och det kommer alltid till en kostnad.

Det därför som vi som utbildar moderna hundpsykologer är så noga med orsaksanalyserna. Vi måste utreda vad som ligger bakom problembeteenden så att vi inte bara arbetar med symtomen, det vill säga hundens problematiska uppträdande. Ta till exempel en hund som drar i kopplet, skäller på hundar och hoppar på folk. I mina ögon är det totalt fel att träna hunden utan att först utröna orsakerna. Det kanske visar sig att hunden är lugn och ”fin” hemma, så länge inte något speciellt händer. Bara här har du en av de vanligaste orsakerna till problembeteenden: Understimulering.Hunden är lugn och ”fin” inomhus, det vill säga att den vilar mesta tiden. Inte undra på att den blir jobbig när den får komma ut! Den har ju överskottsenergi.

I stället för att straffa problembeteendena så aktiverar vi den med mentala uppgifter, framför allt i hemmet, men även ute på promenaderna. Vips, så är hunden lugnare ute på promenaden. Andra bakomliggande orsaker kan vara hormonella, smärtrelaterade eller ha att göra med näringsbrist.

Lyckoskalan – ur hundens perspektiv

Låt oss för en stund glömma hundägaren och se det ur hundens perspektiv. Den följer sin natur, den gör inget med vilje för att trotsa. Den är inte elak mot oss när den uppträder illa. Samtidigt måste vi av hänsyn till omgivningen och oss själva få hunden att uppträda på ett socialt acceptabelt sätt.

Om man tränar med dominans och disciplin går det emot sådant beteende som kommer av sig självt hos en hund. Faktiskt måste man vara ganska så sträng eftersom hunden följer sina djupt rotade instinkter. Det i sin tur innebär att straffande, hårda röster och stränga krav kommer att göra hunden passiv. Den vill fortfarande göra det som är naturligt för den, men den vågar inte. Den blir undergiven och ibland rädd för hur vi ska bete oss.

Dominans är inte naturligt

All denna dominans och stränghet är dessutom onaturlig för hunden. Det  stör sammanhållningen i gruppen och skapar social stress, som jag beskriver i min bok ”Nyckeln till lycka”. Följden blir en passiv hund, eftersom den har lärt sig att om den inte gör någonting så är husse och matte nöjda.

Men är det en lycklig hund? Tror du att den hund som alltid går vid sidan av eller bakom sin ägare och ser ut och uppträder som om den är tretton år när den kanske bara är tre? Tror du att den hund som genast lyder allt den blir tillsagd, med svansen viftande nedåt och öronen bakåtstrukna är en lycklig hund? Tror du att hundar trivs med stränga ägare och vill underkasta sig?

Vad är en lycklig hund?

En lycklig hund är en som kan följa sin natur utan straff och stränghet. Det är en hund som får vara aktiv, både mentalt och fysiskt, där den får leva ut all sin energi, så det blir mindre att lägga ned på beteenden som inte är acceptabla för omgivningen. Det är en hund som kan ta initiativ och bli belönad för det, en hund som får möjlighet att själv välja promenadväg och som kan påverka husse och matte när den känner att den vill något, att kunna göra sig förstådd och mötas av förståelse, att bli accepterad för de behov den har bara för att den är en hund. Det kan vara en hund som, oavsett ålder, kan leka och hitta på små ”busiga” saker, som inte är rädd för att ta plats och uttrycka sin vilja.

Lyckoskalan tycker jag är det mått som man ska bedöma en hund efter. Den har så kort liv att det måste vara fyllt av glädje och livslust. Ju gladare hund, desto mer har man lyckats med att göra den hundens alltför korta tillvaro till den bästa. Om den sedan skäller på någon hund ni möter, om den drar lite i kopplet ibland för den har bråttom fram och om den hoppar på folk den tycker om – det kan vi väl bjuda på.

Lycklig och lika lydig

Nå, blir inte en hund olydig om man skämmer bort den så här? Är det inte viktigt att hunden lär sig vilka regler som gäller? Måste man ändå inte vara en ledare som säger vad som är tillåtet och förbjudet? Nej, det är inte så. En hund som är aktiverad och tränad med godis och på andra uppmuntrande sätt blir precis lika lydig som en som är strängt hållen. Skillnaden är att den är mycket lyckligare.

 

(Svenska) Min hund gillar inte att lyda – men älskar att samarbeta

Sorry, this entry is only available in Swedish. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Det är självklart att om den ena parten i en relation tar stor plats så får den andra mindre utrymme. Om en part brer ut sig så får den andra maka åt sig. Om en pratar mycket så får den andra mindre att säga. Om en genomdriver sin vilja så får den andra begränsa sig. Det här gäller alla relationer, mellan människor såväl som de man har till sin hund.

Ju mer någon pratar, desto mer måste den andra lyssna. När talaren är aktiv blir lyssnaren passiv. Det är ju så relationer fungerar. Därför är det viktigt att båda parter tar hänsyn till varandra och inte bara tar, utan också ger, inte ensidigt dominerar relationen, utan också låter den andra förstå att det som den tycker är viktigt.

Relationen mellan husse, matte och hund

Det är likadant i förhållandet till sin hund. Har du en enkelriktad kommunikation och inte tänker på vad hunden vill, så kommer den att bli passiv. Det är lätt att tro att hunden är en varelse som man måste tala om saker för och vägleda, för annars vet den inte vart den ska gå och när. Om man inte säger åt den att komma så kommer den inte av sig själv, kanske man tror. Om man inte säger åt den att sitta så gör den inte det.

Men ju mer du “vägleder” hunden och talar om för den vad den ska och inte ska göra, desto mindre utrymme får ju hunden för sin egen vilja, för vad den tycker är viktigt för stunden. Nosar den länge på en luktfläck så är det viktigt för den. Om du förnekar den att nosa vidare, höjer rösten och drar den därifrån har hunden fått vika ner sin vilja för din.

Det är detaljerna som är viktiga

Det är i de vardagliga situationerna som det viktiga i en relation utspelas. När du är ute på hundpromenad och möter hundar är det viktigt att du inte startar en konflikt, när ni ser en katt rusa iväg hänger det på din skicklighet att lugna i stället för att höja rösten. När en person kommer fram och hälsar och hunden vill hoppa, så lär hunden i förväg med speciella, enkla övningar att hälsa fint. När hunden blir upptagen av något viktigt, som inte du tycker är viktigt, så låt den få sin vilja igenom och vänta tills den blir färdig med sitt.

Du får inte bli en ställföreträdande tyckare åt hunden. “Så ska du göra för det vill jag” är en sorts enkelriktad kommunikation som gör hunden viljelös. Och när de vill något så är det ofta saker som vi inte vill, som att skälla, vilja hälsa, dra i kopplet, gnälla i bilen för att det går långsamt.

Det är därför som man pratar om uppfostran, eller “fostran” som mer auktoritära väljer att kalla det. Det är därför de flesta råd och knep går ut på att öka kontrollen över hundar, vanligtvis med olika former av straff.

Det förefaller som många föredrar den passiva hunden och därför tyvärr anser att ensidig kommunikation med sin hund är det rätta. De har inte insett allt det härliga som händer när man låter en hund blomma ut i egen vilja och få tycka själva. Den harmoni som det lägger grunden till hindrar utvecklingen av både problembeteenden och, för hundens skull, att den slipper att bli gammal i förtid och leva ett liv som en passiv ordermottagare.

Hundar vill många saker

Hundar vill många saker, som att springa fram till andra hundar och kanske människor och hälsa, jaga efter andra djur skälla på personer som ser konstiga ut i hundens ögon, springa bara för att springa, leka för att det är kul, jaga en och annan joggare. Sådana här saker behöver vi ha kontroll över, men det är viktigt att tänka på att kontrollen inte omfattar för många saker och inte består av förbud och hårda röster. Vill hunden gå fram till en annan hund så är det viktigt för den och då ska man, om omständigheterna så medger, låta den göra det. Det är ju bara att fråga den andra hundägaren om det är okej. Är det inte det så kan man locka undan sin hund med en extra god godsak. För det är ju inte alla hundar den kan hälsa på. Den lär sig lättare att acceptera det om den får tillfredsställa sitt sociala behov när rätt tillfälle uppenbarar sig.

Lyssna på din hund

Försök sträva efter en dubbelsidig kommunikation. Hundar är tydliga, låt hundens vilja få komma fram så långt det går. Ju mer hunden kan visa vad den vill, desto mer kommer den att lära sig att uttrycka sin vilja. Ibland kan den visa att den vill något genom att bara titta på dig, fixera dig med sin blick. Uppmärksamma det och be den visa vad den vill. Det kan vara svårt ibland, men efterhand blir man allt skickligare på att läsa sin hund och förstå vad den vill.

Ta chansen när den dyker upp att låta hunden visa sin vilja. Vid en stig som delar sig, en vägkorsning eller annat tillfälle på promenaden, stanna till och låt hunden välja väg. Låt den nosa färdigt på sina fläckar, ha alltid en godisbit redo. Om den ser en annan hund som du vet kanske inte är snäll, i stället för att säga till med skarp röst att den inte får hälsa, gör en liten mental aktivitet. Det kan vara att hoppa upp på en sten eller annat, den kan vara att du “tappar” dina nycklar och ber den söka, eller annat den tycker mycket om. På så vis har du lett in hundens vilja på annat spår vid detta tillfälle.

      Anders Hallgren

Copyright © Anders Hallgren 2019