Hoppa till innehåll

Att arbeta som hundpsykolog

Att arbeta som hundpsykolog

Jag började intressera mig för djur som mycket liten och det intresset har följt mig genom hela livet. Hundar har legat mig speciellt nära hjärtat. När jag var fjorton år gammal dog familjens taxtik i mina armar på grund av en akut hjärtinfarkt. Hon blev bara fem år. Jag överväldigades av skuldkänslor, för hon hade alltid varit rädd för allt och alla och jag hade inte lyckats få henne orädd.

Det var så det började. Senare i livet läste jag till psykolog, men hade inte det minsta intresse av att arbeta som traditionell psykolog, med människor. Det var bara för hundarnas skull, och likheterna är ju så stora. Dessutom är många studier inom psykologin gjorda på hundar och andra djur, så nästan allt jag lärde mig var tillämpbart på hundar.

Problemhundar fick konstiga diagnoser

På den tiden, i slutet av 1960- och början av 1970-talet hade problemhundar det inte lätt. Vanligtvis var diagnosen ”knäpp i huvudet” och ”mentalt dålig hund” och terapin var radikal: avlivning. En del hundar fick genomgå försök till att förbättra sig med hårda straff, skadliga ryck i halsband, skrik och bråk. Lyckades de här kurerna så blev resultatet hundar som lydde med slocknat liv i ögonen, hängande svans och bakåtstrukna öron.

Jag protesterade naturligtvis mot detta och började kunna visa på snälla metoder som var minst lika effektiva och med glada hundar som resultat. Fortfarande var antalet lyckade fall inte så stort, men det ökade för varje år. Jag kände att jag i alla fall var på väg bort från det som hundtränare höll på med, nämligen att försöka straffa bort oönskade beteenden hos hundarna. De arbetade ungefär på samma sätt som man visar på TV, med snabba resultat som inte håller i sig.

Alltmer förstod jag att det viktiga inte var hur man skulle träna en problemhund, till exempel med aggressions-problem, utan att ta reda på de bakomliggande orsakerna. Då blev de lyckade resultaten ännu fler och framför allt, återfallen i ”kriminellt” beteende blev mycket färre. Och hundarnas glädje fanns med hela resan, något som var mycket viktigt för mig.

Analyser av bakomliggande orsaker

Jag utvecklade nu olika analyser för att kunna kartlägga bakomliggande orsaker. I många fall började jag med en studie, som till exempel den som visade att hundar ofta vilar för många timmar per dygn. Den första analysen var ”stressutredning”, som kartlade både över- och understimulering, och denna visade sig vara ett effektivt hjälpmedel. Problemhundar som vi kunde konstatera vilade för många timmar per dygn kunde i vissa fall bli helt botade från sina problembeteenden bara med mental aktivering. I många fall fick hundägare förbättringar när de slutade kasta pinnar och bollar till sina överstimulerade hundar.

Sedan kom det allra viktigaste, nämligen smärtanalys. Det visade sig nämligen genom årens lopp att en förvånansvärt stor del av problemhundarna hade kroppsliga irritationer och smärtor. Det var något som folk i allmänhet hade – och har – svårt att förstå. Antagligen beror det på att djur inte har utvecklad smärtmimik och alltså inte ser ut att ha ont.

Det visade sig att den vanligaste smärtan fanns att finna i rörelseapparaten, inklusive ryggen. Min undersökning om ryggproblem hos hundar fick stor uppmärksamhet när den kom ut och har nu börjat sälja i många andra länder. Stort intresse har kommit att fokuseras på halsbandens riskeffekter, bland annat på nackkotorna. För några år sedan startade Maria Ahola ”www.sagnej.n.nu” med syfte att få bort stryphalsband och propagera för sele i stället.

Idag utökas antalet analyser som hundpsykologer får lära sig (åtminstone de som går Hundutbildningsgruppens utbildning, där jag fortfarande är verksam). Hormonanalyser växer fram, liksom näringsanalys. Alla de här är baserade på beteendeparametrar och handlar till största delen om frågor man ställer till hundägarna.

Det finns mycket mer att utveckla inom detta spännande och givande yrke och det är med glädje jag ser kreativa krafter som för hundpsykologin framåt och visar alla dem som håller på med gamla straffmetoder att det finns bättre sätt – där hundar får ha kvar sin glädje och livsgnista.

Anders Hallgren

Publicerat iBlogg

4 kommentarer

  1. SÅ glad att där finns människor som du och många andra därute som kämpar för våra fyrbenta vänner och deras välmående genom att förändra människors sätt att se. Så mycket som man skulle kunna tycka borde vara självklart, är inte det och alldeles för ofta är det hundarna som får ta smällen för vår oförståelse.
    Det är ett väldigt intressant arbete du har och gör. Och viktigt. Tack.

  2. Spännande! Som psykolog med stor erfarenhet av hundar, hur får man hundrädda barn att våga närma sig hundar?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© Anders Hallgren 2024